Tillbakablick

Jag skriver mina minnen. Igen. Inte bara så där på min egen kammare utan väldigt seriöst på Hola Folkhögskola. Kombinerat med att skriva så lär jag mig tekniker och sätt för att skriva. En av flera intressanta övningar var att med olika tekniker skriva om ett foto. 

Men. När vi skulle börja ge varandra kritik. Respons kallades det - och skulle absolut inte vara kritik till den som skrivit utan respons till texten. Då ändrades mitt sätt att skriva. Helt plötsligt lämnade jag mig själv och blev robotlik och ute efter en text. Trots min medvetenhet så klarar jag inte ställa om.

Lösningen må bli kreativt skrivande, utan tanke på det som kallas resultat. Att det ska vara så svårt.

Insikt

 

Plötsligt. Inte som en blixt från klar himmel. Men ändå utan förvarning. Eller? Jo, jag har förstått, men inte riktigt accepterat eller velat lyssna till alla kroppens signaler. 

Här befinner jag mig i ett lagomt varmt Sicilien. Allt kan göras i bästa välmående. Promenera, sola, bada, sitta i skuggan, är något gott, läsa en bok på balkongen när solen går ner. Men det är just det - min kropp tillhör inte längre mig. Den har nu rätt länge egentligen börjat leva sitt eget liv. Gör ont. Är stel.  Väldigt ovig. Orörligt oavsett underlag.Det är bara i tanken som den fungerar. Vilket innebär att jag behöver tänka om. Planera för annat. Jag kan inte längre göra resor. Utforska nya platser. Åtminstone där kroppen måste följa med. 

Finns någon medicin? Jo, kanske. Träna vighet och styrka. Balans. Bättre kondition. Ingen kommer hjälpa mig. Ansvaret och arbetet är mitt.

När jag njuter av denna utsikt lovar jag hjälpa  mig. Själv..

Reslust

 

Snart. Sitter och väntar på att vi ska gå till bussen. Sen tåget till Arlanda. Hur känns det? Inte som förr så jag tog det mesta med en klackspark och klarade det mesta. 

Nu. Mest oro. Över packning - 11 kg - har jag tagit med för lite av någon sort. Gjorde till och med en packlista. På papper. Över tidigt morgonflyg. Tidigt… över väntan på anslutningsflyg. Över hotellet. Över vädret. Över vad jag ska göra. Över hur less och gnällig jag kommer bli.

Sen. Skulle helst haft med en dator för släktforskning och skriva. Men min är för stor. Försökte fråga Göran… men se han hade aldrig haft med en dator. Får bli ett nytt köp OM det blir någon mer resa. 

Imorgon  finns något sort resultat av mina ”buts”. Så tills dess arreviderla

6 oktober -06

Kväll. Inte så sent men det börjar mörkna. Telefonen ringer. Det är mamma. Hon berättar att det börjar gå mot slutet för mormor. Med sina 100 år inom räckhåll är det inte en överraskning. Ledsen blir jag i alla fall. Funderar. Ska jag ringa mina barn så de också är förberedda. Den yngsta är mycket tydlig - åk dit! Jag har en del skäl för att inte åka dit, bland annat för att bilen är på verkstan. Hon är ihärdig. Kusin A är på tillfälligt besök hos mormor så jag ber honom hämta mig. 

Mormor halvsover, andas lugnt. Jag sätter mig bredvid henne, tar hennes hand och stryker den sakta. Huden är varm och torr. Efter en liten stund drar hon undan handen. Min känsla överraskar mig för det känns som hon tar avstånd från mig. Inte vill veta av mig. Mitt förnuft är klokare och förstår att hon vill vara ifred.

Tre av hennes barn är hos henne. Den fjärde, som hon lämnade bort efter några månader och som hon aldrig sett efter det, dog för åtta år sedan. 

När morgonen kommer har mormor lämnat jordelivet. Kusin A var hos henne. Han och jag tar under förmiddagen fram hennes finaste kaffekoppar och något att doppa till. Vi sitter hos henne och lyssnar till Fredrik R som blir ny statsminister - det hade hon gillat. Moster har köpt en vacker ros som ligger på mormors bröst. Hon är klädd i en vacker mörkröd dräkt. Några kommer för att ta adjö.

Begravningsbyrån stannar upp lite när jag lämnar hennes personuppgifter - född 06. Idag är det 6 oktober 06. De får inte hämta henne förrän min dotter kommit och hunnit säga adjö. När eftermiddagen går mot kväll lämnar mormor oss. 

Min plumpa pappa vill nog lätta upp stämningen så när vi kommer dit säger han "har ni sett liket"? Eller tänkte han att nu är det min tur nästa gång. Det är svårt för de flesta att hantera döden - känslorna, tankarna, saknaden. 

Till begravningen kommer två av barnen till det bortlämnade barnet. 

Ompratad

Två gånger har jag hört det. Att helt okända pratade om mig - och de visst inte att jag var i närheten. 

Första gången satt jag på bussen och några rader framför mig satt två kvinnor. Deras arbetskamrat hade nyss sagt upp sig för hon hade fått ett nytt jobb. Mitt jobb. 

De berättade om hur mycket bättre jobb hon skulle få, för att inte tala om så mycket högre lön. Fakta var väl att jobbet var helt ok,  om man bortsåg från den nye chefen  som delvis var mitt skäl för att sluta, och att hon valt att gå ner i lön. 

Andra gången var rätt nyligen. 

För två år sedan uppstod en situation där jag, av okunskap och liten erfarenhet, gjorde fel. Felet uppmärksammades av en vetgirig som tog kontakt med "högre instans" - tyvärr utan att fråga mig först vad som hänt. Men jag överlevde tillsägelsen och mitt misstag och tvekade inte när jag ombads att sätta mig i ungefär samma situation i våras. 

En dag dök hen upp - den vetgiriga.  Hen beskrev situationen som inträffat för två år sedan  för mig och hur hen hade handlat. Jag insåg direkt att det var mig hen talade om. Och jag skäms inte - jag log i mjugg

I ingen av fallen berättade jag att det var mig det handlade om - det håller jag för mig själv! 

Sommarsuck

 

Idag packar vi ihop. I stugan alltså. Lite skönt, och samtidigt vemodigt. Gick sommaren så fort, eller var det jag som inte tog tillvara stunderna. Räknade månaderna tills det är dags för en ny stugsäsong. Kändes som jag föll ner i en djup grop. En stund. Precis som tomaterna får mogna och möta hösten. För visst har jag tagit tillvara varenda stund, njutit, latat mig och gjort det jag tänkt och velat. Precis som det ska. Alldeles Alldeles underbart.

Detox

 

Jag som varit - är ? - en förespråkare för det enkla, att använda det vi har och inte låta det ligga i lådor och skåp forever, som vurmar för feng shui har tappat bort mig själv. I internet. 

Under några tidiga morgontimmar började jag fundera vad jag håller på med, varför och sen den ödesmättade tanken - hur länge.

Det enkla svaret är för att det är roligt, lärorikt och ger mig massor av energi och kunskap. 

Flytten till Solheim var nog startpunkten till mitt intresse för förr. Håkan och Maries "matriarkerna på Solheim" gav ytterligare en skjuts. Tänk en hel bok om min släkt. Om då, nu och kanske sen. 

Snabb och ofta inte så kvicktänkt startade jag en massa egna processer utöver mitt tidigare bloggande kring min pappas sista tid i livet. Tre "sidor" på facebook, två "sidor" på instagram och utöver det en helt egengjort hemsida Vårtsolheim.se

Oj, så kul det är med hemsidan - göra filmer, skriva om mitt vardagsliv, om släkten, om.... ja, det är lätt att fatta att även om det inte blir för mycket för mig just nu så kommer det att bli det. 

Analysen blir, kvicktänkt förstås, att vardagslivet skriver jag om på Instagrams konto Medkraft, släkten skriver jag om på facebooks konto Vårt Solheim. Bloggar gör jag på blogget. Punkt! 

Jag får nästan andnöd när jag tänker på att lämna hemsidan, men det tänker jag inte göra - än. Den text som finns kommer jag att kopiera till en bok. En riktig och kanske på något sätt en digital. 

Så får det bli - och jag kommer också försöka dyka lite djupare när jag skriver något. När jag tänker efter så har jag nog redan börjat göra så när jag skrivit och även om det tar väldigt lång tid så är det med stor tillfredsställelse jag publicerar materialet.

På bilden föreläser jag på Sidenmagasinet i Ramvik om Feng Shui tillsammans med Annika Österling som sjöng och spelade. 

Livet en slump?

Lite sent att skriva om att nu är det nytt år, men konstaterar att detta är det första jag skriver på bloggen i år.             

Mitt nya år har börjat ... annorlunda. Gäller de flesta av oss skulle jag tro. Vi har kvar den större delen av den snö som föll tidigt i år. Men - inte en enda minuts oro över taket. Ibland har jag stannat upp och nästan tänkt börja oroa mig innan minnet faller på plats att vi ju har ett nytt tak. Oron ligger i förfluten tid. Det känns nästan obetalbart!

Nån av vinterns alla stormar tog en stor tall i vår park, och jag har någon idé om att elda upp alla kvistar. Förmodligen et helt omöjligt, och alldeles för stort, projekt. 

I väntan på att kvistarna ska tina loss från snön så grillar vi en korv till lunch. 

Det annorlunda livet har inneburit en hel del släktforskning. För att inte säga väldigt många timmar och dagar. Ibland känns släktleden näst intill omöjliga att bryta igenom och när någon har tio barn så tar min ork nästan slut. Men när jag väl kommer igång att söka ättlingar så blir forskningen mera levande och intressant. 

Ledsen har jag blivit då och då när jag läser husförhören eller församlingsboken. Något dödfött barn, en föräldrar som dör ifrån sina små barn,  någon som benämns som "sinneslö" och fick sluta sina dagar på sinnessjukhus. 

Imponerad över att jag faktiskt finns till blev jag härförleden! 

Min farfars mormor Sara Märta Biberg (född 1854 i Indal) fick åtta barn och endast två överlevde så länge att de fick egna barn. Vilken tur - för mig! 

Än så länge har jag mycket att lära kring släktforskningen, särskilt att söka i äldre kyrkböcker. Arkiv Digitals registersökning har verkligen skämt bort mig som släktforskare, men jag har lovat mig själv att även gå bakåt i släktträden. Sen.

DNA? Tja, en liten sporre i släktforskningen är just att hitta någon som jag fått träff på. Typ den där kända personen från Norge som jag kanske är släkt med i åttonde - eller fjärde - led. Eller upptäcka att en släkting till mig är gift med en släkting till Göran. Det blev lite extra eftersom vi båda då fick en match på deras barn. Just nu tror jag att jag säger som en känd slalomåkare "det är inte lätt att förklara för en som inte begriper". 

 

När lycka är ett nytt tak

Jag erkänner - jag var orolig. För att byta tak. Från det där som jag trodde var fint som snus, men som visade sig vara ett helt vanligt galvaniserat tak utan takpapp, med fel vinkel på några ställen och med fler än ett hål i roten. 10 öre per kilo på skroten. Idag skrattar jag, men det har gått många år när jag mest gruvat mig. Skrot är skrot om än på gyllne tak.

Tänk så många nya ord jag lärt mig. Ord som, om jag själv skulle försöka förstå, betyder bräda - men beroende på var på taket brädan sätts/läggs/spikas/klamras så heter den olika saker. Försöker översätta till matspråk och förstår att jag inte förstår. Men jag kan orden. 

Så här blev det! 

Det tog sex veckor. En förmiddag med regn, alla övriga dagar uppehåll och väldigt ofta till och solsken. Om vädergudar finns så gick de vår väg.

Få överraskningar efter vägen, förvånansvärt få. När väl plåten togs bort visade sig roten (brädorna under plåten alltså ) på det stora hela vara i alldeles utmärkt skick. Om den inte hade varit det hade prislappen sett annorlunda ut och tiden likaså. 

De kunniga och pålitliga snickarna, Ulf och Christer, delade upp taket i fyra delar och efteråt sa det var mest arbete på den första fjärdedelen, eftersom roten var mest skadad där och taket "svajade" så de hade mycket pyssel med att få läkten (brädorna) plan. Dessutom fick taket för första gången takpapp.

Vi fick ett erbjudande om att tilläggsisolera vinden. Med tanke på de långa istapparna vi brukar ha, så bestämde vi oss fort. Snickarna byggde under en dag en ram på vinden och några veckor senare så sprutade de isolering. 

Alldeles speciellt och väldigt extra blev det när snickarna visade oss att det fanns avtryck från de/den som byggde huset. Vi vet att huset började byggas i maj 1890 och familjen flyttade in 1 oktober samma år. Att "herr" Sångberg skrev sitt signum på taket 28 augusti 1890 kändes som mer än en hälsning prick 130 år senare - helt fantastiskt.

Jag har försökt hitta vem Sångberg i Gårdnäs var genom att släktforska, men känner mig ännu inte säker. 

Så till slut blev det dags för plåten - pannplåt från Johanssons i Örnsköldsvik. Den fick en egen ramp och snickarna skröt för sig själva att det var den bästa de någonsin byggt. Vi var nöjda med att plåten kom upp på taket i ett stycke. Följde arbetet varje dag och särskilt jag kröp runt på ställningen kvällstid för att titta - och glädjas.

På 130-årsdagen - 1 oktober 2020 - bjöd vi snickarna på tårta och några dagar packade de ihop. Taket var klart.

Tack!

DNA - what´s in it for me?

Jag är fast - i släktforskningsgarnet! 

För ungefär ett år sedan gick jag till en släktforskningskurs och skaffade två program; Arkiv Digital (AD) och Min Släkt. Det kändes helt magiskt att se sin mormors namn i födelseboken skrivet 1906. Inte så att jag inte visste vad hon hette, vilka hennes föräldrar var (är?) eller var hon var född. Känns som jag inte riktigt kan förklara känslan som strömmade igenom mig. 

Sedan länge är det släktforskat på min släkt av min svägerska. Hon har åkt långan väg för att sitta och söka efter någon ana till mig i en husförhörslängd eller inflyttningslängd - sida upp och sida ner tills hon, förhoppningsvis, hittade vad hon sökte. Bra jobbat - riktigt bra faktiskt. Jag genade ordentligt och kunde genom ADs register snabbt hitta länkar till böckerna hon så envetet bläddrat sig igenom. 

I våras började jag fundera. Tror det var efter DNA-forskning där de hittat en mördare. Lite konstigt tänkt av mig kan jag erkänna, men så var det nog. Intresset väcktes lite extra. Jag bestämde mig för att ta ett DNA-test hos Family Tree DNA (FTDNA). Beställde och betalade via deras hemsida, enkelt och snabbt. Men sen..... Då inleddes den långa, långa väntan på att få hem testkittet. Jag kunde följa kittets väg från USA till... Frankfurt... Malmö... det närmar sig... ingenting... ingenting... Tills det i slutet på juli kom ett brev från svenska tullen . De ville att jag skulle betala 77 kr i importmoms och deklarationsavgift. Och jag som hade laddat för att få testa mig. Snabbt betalade jag och några dagar senar anlände kittet för DNA-testet.

Det var enkelt. Mycket enkelt. Vänster kinds insida. Sen högers. Klart. Men, en liten fundering var om jag skulle skicka tillbaks testet som paket eller brev. Jag började följa en grupp på sociala medier som handlade om dna för såna som mig (nybörjare). Kunde där se att det var säkrare med paket, men tog naturligtvis mycket längre tid.  Jag hade ju bråttom. Nån släkting kanske skulle hinna försvinna innan jag hade fått svaret 😀, så det blev brev med särskilt etikett för express. 

Ny väntan och lite oro också att brevet faktiskt inte skulle komma fram. Vad var det värsta som kunde hända? Pengarna bortkastade, kom jag fram till. Det klarar jag leva med. Det tog någon vecka, kanske två sen kom ett meddelande som gjorde mig glad - kittet hade kommit fram till laboratoriet.. Och bara några veckor senare fanns ett resultat. Ett resultat. 

Jag överraskade mig själv genom att åka på biblioteket och låna en bok av Peter Sjölund (gurun inom DNA). Sen läste jag, rätt fort må jag erkänna, boken. Jag såg några svenska klipp på youtube. Sen loggade jag in. 

Helt obruten mark. 

Massor med information, några namn, några bilder. Över 4000 släktingar. Till mig? Något efternamn kände jag igen, men trodde jag skulle få fler kända träffar. Åjovisst, jag är till 96 % av skandinaviskt ursprung. 50 % jägare och 35 % bönder. Väldigt typisk DNA-testare i min ålder i Sverige skulle jag gissa. 

Jag tog strax nästa steg och sökte i släktträdet efter något namn på den där listan med 4000 namn som jag kunde härröra från min mammas och min pappas sida. "Matchade" ihop namnen med mitt eget släktträd och efter något dygn fick jag veta att 32 kom från pappas och 46 från mammas sida. Men resten då? Tja, det är väl det som är fortsättningen på min egen släktforskning. Rätt kul ändå.

Fortsatte sedan och laddade ner mitt kromosomresultat, för att sedan ladda upp det på Gedmatch. Där fick jag reda på hur många generationer, ungefär, bort vi är släkt. Det underlättade sökandet när jag forskade på min närmaste "match" där. Hans farmors farmor, mor Ingrid, är min farmors mor. Eller min pappa och hans farmor är (var?) kusiner. 

De allra flesta på mina släktlistor har lämnat ut sin e-postadress och även lagt upp sitt släktträd, vilket är bra. En förutsättning för all släktforskning, tycker jag, är att vi delar med oss av det vi vet/tror/känner till. 

Det där med kromosomer verkar krångligt, fast vore kul att förstå lite mera. En av mina närmaste släktingar och jag delar, förståss, en del DNA. 

Framöver hoppas jag få kontakt med någon släkting från USA, dit min mormors mormor emigrerade och sen aldrig hörde av sig något mera, och från Norge, varifrån min morfars pappa kom i slutet av 1800-talet. Men det känns inte som det brådskar för jag tror inte de försvinner. 

Min nyfikenhet och mitt intresse kommer att fortsätta!

Ett tak kommer lastat

Om jag inte visste bättre skulle jag säga att jag har ångest. Nu vet jag ju rätt mycket - förhållandevis - men orolig är jag. Mest för att jag kan och vet för lite. Om tak alltså. Just idag taket på vårt hus. 

Jo, jag vet 

• att det är ett väldigt fint tak - sånt som inte görs idag om man inte har väldigt mycket pengar och högt värde på sitt hus
• att det i minst 40 år har läckt in vatten genom taket, 
• att mamma lejde nån som målade det för kanske 10 år sedan
• att pappa slog ner nån fals som skulle leda vattnet till hängrännan men som han trodde också gjorde att is fastnade där och sedan blev det läckage
• att pappas åtgärd inte hjälpte snarare stjälpte
• att vi akut fick leja ett företag som knackade bort isen när det rann in vatten på flera ställen
• att spår efter tidigare läckage finns på minst 10 ställen 
• att vi oroar oss varje gång det regnar och varje vårvinter
• att vi har kontaktat flera plåtslagerier som sedan aldrig hört av sig "oj, det där höga huset" sa en och hänvisade till ett annat företag
• att vi vill att huset ska må bra om 130 år till

"Ni måste bara ta hand om det, laga trasiga delar, måla, vårda, sköta - ett sånt tak byter man inte mot ett massproducerat slit-och-släng-tak". Nja, hmm, ett viskande joooo. Inte ett klart klingande, tydligt, självsäkert "ja, vi ska byta tak". För att? Visste jag det skulle jag kanske inte oroa mig, kanske. 

Funderar över hur lätt, och snabbt, det är att tipsa andra när en inte har något eget ansvar, men funderar inte över hur mottagaren känner över alla tips. Inte så att jag tror att någon med sina förslag (nu tänker jag inte bara på tak-tips) vill stjälpa någon - så det är väl jag som får skärpa mig när jag blir "tipsad". 

Nytt tak blir det! Jag känner mig euforisk över att aldrig mer i mitt liv behöva oroa mig för taket. Att kunna lägga min energi på andra saker och bara gå runt och stoltsera i vår fina lägenhet. I lugn och ro fixa de tak, väggar och fönster som inte mår så bra efter alla läckage. I flera år har jag tittat på hur taken ser ut, nu slipper jag det och kan istället titta på hur vackert ett hus och dess tak är. Mitt liv kan få nya perspektiv. 

Så när ställningsbyggarna kommer imorgon tar jag emot dem med öppna armar. Det ska bli en fröjd att få ett nytt tak. 

Släkten är...

Bäst eller värst?

Just nu går jag i väntans tider. På att mitt DNA-prov ska komma. Alltså inte svaret utan provstickan som jag ska lämna mitt DNA på. Jag känner mig ovanligt otålig, trots att jag vet att det minst kommer ta två månader innan jag får något svar från Familytree. Ibland förstår jag inte varför jag har så bråttom.  Allt har sin tid.

Jag hoppas att min DNA-prov ska ge mig några nya kontakter bland mina släktingar. Inte okända kanske, eftersom jag tror (hoppas) att jag har koll på släktleden. Det betyder givetvis inte att jag känner till alla individer i släktleden, utan bara att jag tror att okända barn är upphittade.

Det närmaste ”okända” barnet var min pappa.

 Han föddes utom äktenskapet och det finns inget som tyder på att mamma Hilda eller pappa Arvid levde tillsammans, men eftersom pappa fick namnen Per Arvid så inbillar jag mig att de hade ett gott förhållande till varandra - annars hade sonen inte fått pappans

Så lite jag vet om min farfar. Pappa träffade aldrig honom, men har berättat att de en gång åkte i samma buss. Han sa att båda visste vem den andre var - men ingen sa något. Släktdrag? Jo, jag kan känna igen mig. Ger mig sällan tillkänna, berättat inte oombedd det jag vet.


Han hade ingen kontakt med övrig släkt på pappans sida, fastrar, farbröder, kusiner, farföräldrar - vilket betyder att det  jag vet om den släktgrenen är nära nog noll. Så jag ska forska lite när vädergudarna faller ner från himlen och sen kanske det dyker upp nåt på mitt DNA. Lite spännande känns det allt.

Mer kommer....

Oro utan mottagare

Jag inbillar mig att alla som har barn oroar sig. Även om barnen passerat stadiet där föräldern kan påverka någon del av deras liv. Om de inte vill alltså.

Oro präglar mitt liv mer än jag vill erkänna. Det är väl just därför jag skriver om det. Eftersom två av mina tre barn är adopterade så tror jag att mitt föräldraskap inte varit särskilt "main-stream". Först oron över en barnlöshet, sen över adoptionsutredningen, därefter väntetiden på sitt barn, resan, första-mötet, passansökan, hemresan, hemmavardagen, språket, kompisar, mobbning, tonåren, betygen. Och så fortsätter det varefter åren går.


Så här med många års perspektiv blir horisonten längre ifrån och mycket av oron handlar om brist på, överflöd av eller ointresse för. Sånt jag inte kan påverka.... men

Ekonomi - räcker pengarna, slösas de bort på fel saker, skuldfällan nästa eller en lagom mängd i alla situationer som också kan räcka till en liten guldkant? Partner - kommer och går de som årstidsväxlingarna, är de snälla, trevliga och kloka, tycker de egentligen om mitt barn (och mig), är de rätt för mitt barn, vill de leva det liv mitt barn vill ha och behöver eller kommer de in i vårt (mitt barns och mitt) liv som en perfekt pusselbit i livets väv? Arbete - ett intressant och utvecklande som ger lagom god försörjning och social samvaro eller ett fruktlös sökande?

Och sen den stora - vill mitt barn fortsätta ha kontakt med mig och hur ska jag då vara? Ska jag fortsätta vara förälder, påpeka misstag och berömma framgångar eller uppföra mig som jag gör med kollegor och vänner, ställa upp med tid, pengar och intresse eller vara lika generös som med nära vänner? Och om barnet inte vill ha kontakt - vad gör jag då eller låter bli att göra då?

Nej - jag har inga svar. Bara frågor. Och funderingar. Särskilt kommer de sömnlösa nätter, när tankarna virvlar runt runt. Tack och lov inte ofta, rätt sällan egentligen. Nästan aldrig tack och lov. Så deviset att 80 procent av det jag oroar mig för aldrig kommer att hända tycker mitt kloka jag att jag ska ta till mig. Mitt oroliga jag säger att det är bäst att vara förberedd. En vet ju aldrig vad som komma skall.

"Den som ständigt är i rörelse glider lätt förbi sig själv" sa Patricia Tudor Sandahl i ett av sina "Tankar för dagen" i P1 och jag tänker att jag vill stanna upp mera - med längtan, förväntan, trygghet kärlek och stolthet för och med mina barn. Som min mamma ofta sa "det ordnar sig". Visst gör det!

Axplock

Jag håller på att städa. Sortera. Samla ihop. Digitalisera. Slänga. Skriva. Om mig. Mitt liv. Jag. Självet. Svårt? Jomenvisst.

Det började nog med att min bror och hans fru började samla ihop hennes släktforskning till ett häfte. Fylla namn och årtal med berättelser och bilder.

Eller - egentligen började det för mig när mitt barnbarn föddes. Då köpte jag "farmors bok". Tänkte jag skulle skriva ner det viktigaste i mitt liv och ge henne. Som jag önskar att min mormor, och mina föräldrar för den delen, hade gjort till mig. Hon berättade, jovisst, men inte minns jag särskilt mycket.

Släktforskningen ledde i alla fall till ett fint häfte om de tre starka kvinnor som ägt, levt och verkat i huset jag bor i nu Solheim. Jag har nyligen också gjort en fotobok som en del i beskrivningen av matriarkerna.

Vi valde att erbjuda alla mammas kusiner (eller deras barn/barnbarn) ett exemplar, och fick därigenom kontakt med flera av dem. Väldigt roligt och givande.




Farmors bok är ännu inte klar. Det verkar ju komma så mycket annat emellan.

Det största som kommit emellan är ett antal fotoböcker som jag gjort. Kombinationen bild, text och att sedan får en bok blir en extra kittling. Och digitalisering och därefter ihopklippning av de film från förr är också en inspirationskälla.

Mitt stora projekt är att göra precis det jag önskar att mina förfäder gjort - skriva min historia till mina barn. De har säkert sin bild av sin uppväxt och inte givet att den överensstämmer med min bild eller mitt minne. Jag tycker det är roligt att skriva, det svåra är att ha ett helikopterperspektiv samtidigt som där finns en närhet och en känsla av vad som hände eller skedde. Vacklar fram och tillbaks med hur jag ska hantera de bilder som finns. Just nu lutar det åt att jag kommer att... ja, just det - göra en fotobok. Ett axplock av mitt liv, mest i bild då.

Länk till Solheims matriarker
https://share.ifolor.se/view/WLGk3Cjg

Länk till fotoboken från Solheim (finns tillgänglig till och med mars 2020)
https://share.ifolor.se/view/WLGk3Cjg

Vinresan till Piemonte

Snart en vecka sedan vi kom hem från vår vinresa till Piemonte i norra Italien. Konstigt hur fort vardagen hakar in, trots seniorlivet och inte jobbet med dess uppdrag. Trodde förut att det skulle bli mer tomrum som pensionär. Men icke. Trots att jag ofta känner mig less på att inget ha att göra. Var sak tar längre tid - och det är enklare att dutta runt med det som finns att göra, vilket leder till att inget blir gjort men huvudet att fullt av att-göra-saker.

Piemonte är verkligen ett landskap att njuta av. Vi bodde strax utanför Serralunga d'Alba, på ett mindre hotell mitt bland vinfälten. Det kunde inte bli bättre. Fälten som skiftade i olika gröna nyanser, de små kullarna där byar skymtades - så långt ögat nådde.

Jag satt på uteplatsen utanför vårt hotellrum och bara sög in landskapet. Bilder kan inte fånga ögats bild, men den sitter kvar i minnet och i hjärtat.

När vi var i Piemonte 2013  vandrade vi på vinfälten, men bodde i Alba, så den här resan kompletterade min förtjusning i Piemonte.





Under fem dagar besökte vi, tillsammans med 21 andra, sju vingårdar, blev personligt och trevligt bemötta och de bjöd oss smaka på deras bästa viner. Ett fantastiskt värdskap.  Vi åt superba luncher mest varje dag, åtföljda av passande viner. Lite mycket av samma delikatess kunde det bli; vitella tonnato och råbiff verkade vara en favorit hos alla. Och även om vi kände oss lite less, så smakade ingen av dem lika.

Jag fick en ny favorit - tajarin. En väldigt smal pasta gjord på många ägg, som ofta hade lite köttfärs på toppen. Inte mycket sås, eftersom den smala pastan inte kan suga upp sås, men verkligen god. Vi åt en extra god lunch på en Michelinrestaurang, men överflödet av mat tycker jag inte behövs.

Vinerna ja. Jag är mest förtjust i Barbaresco, drottningen i viner gjorda av Nebbiolo. Men förutom sista dagen så var det kungen, Barolo, som dominerade. Också god, men svårare att ta till sig. Vi provade flera Barbera, som jag kommer fortsätta prova hemmavid.

Precis som grappa, som jag bara drack vid två tillfällen. Men vilka tillfällen sen!

Lättsamt och trivsamt att åka i grupp, vinkonsulten Håkan Nilsson från Helsingborg hade arrangerat allt och vi behövde bara passa tiderna och sedan var det upp till mig hur jag tog till mig vinbesöken och luncherna. Sällan behövde vi stressa, utan det fanns tid för frågor och egna inköp. Tyvärr tar jag mig inte riktigt tiden att reflektera, kanske inte ens att njuta av det jag får vara med om. Tänker alltför ofta på vad som komma skall och ibland till och med mest på var toaletten ligger.

Min dagbok är alltför tom och så blir mina tankar och känslor också. Vet att om jag går på till exempel ett museum så blir mitt huvud "fyllt" efter någon halvtimme och sen blir resten en transportsträcka. Förmodligen därför jag helst inte går in på stormarknader där hyllorna går till taket. Jag ser helst helheter, de stora penseldragen och detaljerna lämnar jag därhän. Gillar öppna ytor och luft  - otrivs där det är mycket saker samlade i skräpiga högar och kan nästan inte låta bli att rensa upp och städa när jag ser sånt. En får hålla i sig💪.

Men mera om mitt stora intresse feng shui en annan gång.

Arvet jag fick

Datum kan fastna i minnet av olika skäl. 6 juli 2014 är dagen då mamma dog. Tre veckor efter sitt cancerbesked  - åtminstone det besked hon berättade för oss om - så dog hon lugnt och stilla hemma i sin egen säng på Solheim. Under natten hade Marie och jag turats om att sitta hos henne.




Sov gott älskade mamma. På bilden stolt folkskollärare i maj 1955.










Om inte direkt, så ändå efter ett tag så rullade vardagen vidare. Håkan och jag ärvde släktgården Solheim i Nyland. - Vi säljer, sa jag. - Vi väntar två år, sa Håkan. Moster Inger och Karl-Hugo bodde i lägenheten på nedervåningen, och Erik sa att han gärna ville bo på övervåningen. Det gick ett år, och sedan flyttade Inger och Karl-Hugo tillbaks till Härnösand. Erik flyttade ner och Marie och Håkan skulle ha övre våningen som ett "fritidshus".

Det gick tre månader. Alla helgonhelgen. Jag promenerar hem från jobbet vid lunchtid - då bestämde jag mig. Jag ska ta hand om mitt arv, flytta till Solheim. Innan kvällen kom var hela planen klar. Nu gällde det att berätta det för Göran, på ett sånt sätt att han skulle bli lika entusiastisk. Det blev han inte. Då.

23 mars 2016 flyttade jag in. Till kakelugnar, högt i tak, breda trägolv, eluppvärmt dragigt hus som renoverade senast 1980. Med en liten park, där vi både kan hitta kantareller och blåbär, stora gräsytor, höga träd och mycket rymd.

Här trivs jag - och här trivs Göran.

Höst föder nytt