Om jag inte visste bättre skulle jag säga att jag har ångest. Nu vet jag ju rätt mycket - förhållandevis - men orolig är jag. Mest för att jag kan och vet för lite. Om tak alltså. Just idag taket på vårt hus.
Jo, jag vet
- att det är ett väldigt fint tak - sånt som inte görs idag om man inte har väldigt mycket pengar och högt värde på sitt hus
- att det i minst 40 år har läckt in vatten genom taket,
- att mamma lejde nån som målade det för kanske 10 år sedan
- att pappa slog ner nån fals som skulle leda vattnet till hängrännan men som han trodde också gjorde att is fastnade där och sedan blev det läckage
- att pappas åtgärd inte hjälpte snarare stjälpte
- att vi akut fick leja ett företag som knackade bort isen när det rann in vatten på flera ställen
- att spår efter tidigare läckage finns på minst 10 ställen
- att vi oroar oss varje gång det regnar och varje vårvinter
- att vi har kontaktat flera plåtslagerier som sedan aldrig hört av sig "oj, det där höga huset" sa en och hänvisade till ett annat företag
- att vi vill att huset ska må bra om 130 år till
Funderar över hur lätt, och snabbt, det är att tipsa andra när en inte har något eget ansvar, men funderar inte över hur mottagaren känner över alla tips. Inte så att jag tror att någon med sina förslag (nu tänker jag inte bara på tak-tips) vill stjälpa någon - så det är väl jag som får skärpa mig när jag blir "tipsad".
Nytt tak blir det! Jag känner mig euforisk över att aldrig mer i mitt liv behöva oroa mig för taket. Att kunna lägga min energi på andra saker och bara gå runt och stoltsera i vår fina lägenhet. I lugn och ro fixa de tak, väggar och fönster som inte mår så bra efter alla läckage. I flera år har jag tittat på hur taken ser ut, nu slipper jag det och kan istället titta på hur vackert ett hus och dess tak är. Mitt liv kan få nya perspektiv.
Så när ställningsbyggarna kommer imorgon tar jag emot dem med öppna armar. Det ska bli en fröjd att få ett nytt tak.
