När lycka är ett nytt tak

Jag erkänner - jag var orolig. För att byta tak. Från det där som jag trodde var fint som snus, men som visade sig vara ett helt vanligt galvaniserat tak utan takpapp, med fel vinkel på några ställen och med fler än ett hål i roten. 10 öre per kilo på skroten. Idag skrattar jag, men det har gått många år när jag mest gruvat mig. Skrot är skrot om än på gyllne tak.

Tänk så många nya ord jag lärt mig. Ord som, om jag själv skulle försöka förstå, betyder bräda - men beroende på var på taket brädan sätts/läggs/spikas/klamras så heter den olika saker. Försöker översätta till matspråk och förstår att jag inte förstår. Men jag kan orden. 

Så här blev det! 

Det tog sex veckor. En förmiddag med regn, alla övriga dagar uppehåll och väldigt ofta till och solsken. Om vädergudar finns så gick de vår väg.

Få överraskningar efter vägen, förvånansvärt få. När väl plåten togs bort visade sig roten (brädorna under plåten alltså ) på det stora hela vara i alldeles utmärkt skick. Om den inte hade varit det hade prislappen sett annorlunda ut och tiden likaså. 

De kunniga och pålitliga snickarna, Ulf och Christer, delade upp taket i fyra delar och efteråt sa det var mest arbete på den första fjärdedelen, eftersom roten var mest skadad där och taket "svajade" så de hade mycket pyssel med att få läkten (brädorna) plan. Dessutom fick taket för första gången takpapp.

Vi fick ett erbjudande om att tilläggsisolera vinden. Med tanke på de långa istapparna vi brukar ha, så bestämde vi oss fort. Snickarna byggde under en dag en ram på vinden och några veckor senare så sprutade de isolering. 

Alldeles speciellt och väldigt extra blev det när snickarna visade oss att det fanns avtryck från de/den som byggde huset. Vi vet att huset började byggas i maj 1890 och familjen flyttade in 1 oktober samma år. Att "herr" Sångberg skrev sitt signum på taket 28 augusti 1890 kändes som mer än en hälsning prick 130 år senare - helt fantastiskt.

Jag har försökt hitta vem Sångberg i Gårdnäs var genom att släktforska, men känner mig ännu inte säker. 

Så till slut blev det dags för plåten - pannplåt från Johanssons i Örnsköldsvik. Den fick en egen ramp och snickarna skröt för sig själva att det var den bästa de någonsin byggt. Vi var nöjda med att plåten kom upp på taket i ett stycke. Följde arbetet varje dag och särskilt jag kröp runt på ställningen kvällstid för att titta - och glädjas.

På 130-årsdagen - 1 oktober 2020 - bjöd vi snickarna på tårta och några dagar packade de ihop. Taket var klart.

Tack!