Vinresan till Piemonte

Snart en vecka sedan vi kom hem från vår vinresa till Piemonte i norra Italien. Konstigt hur fort vardagen hakar in, trots seniorlivet och inte jobbet med dess uppdrag. Trodde förut att det skulle bli mer tomrum som pensionär. Men icke. Trots att jag ofta känner mig less på att inget ha att göra. Var sak tar längre tid - och det är enklare att dutta runt med det som finns att göra, vilket leder till att inget blir gjort men huvudet att fullt av att-göra-saker.

Piemonte är verkligen ett landskap att njuta av. Vi bodde strax utanför Serralunga d'Alba, på ett mindre hotell mitt bland vinfälten. Det kunde inte bli bättre. Fälten som skiftade i olika gröna nyanser, de små kullarna där byar skymtades - så långt ögat nådde.

Jag satt på uteplatsen utanför vårt hotellrum och bara sög in landskapet. Bilder kan inte fånga ögats bild, men den sitter kvar i minnet och i hjärtat.

När vi var i Piemonte 2013  vandrade vi på vinfälten, men bodde i Alba, så den här resan kompletterade min förtjusning i Piemonte.





Under fem dagar besökte vi, tillsammans med 21 andra, sju vingårdar, blev personligt och trevligt bemötta och de bjöd oss smaka på deras bästa viner. Ett fantastiskt värdskap.  Vi åt superba luncher mest varje dag, åtföljda av passande viner. Lite mycket av samma delikatess kunde det bli; vitella tonnato och råbiff verkade vara en favorit hos alla. Och även om vi kände oss lite less, så smakade ingen av dem lika.

Jag fick en ny favorit - tajarin. En väldigt smal pasta gjord på många ägg, som ofta hade lite köttfärs på toppen. Inte mycket sås, eftersom den smala pastan inte kan suga upp sås, men verkligen god. Vi åt en extra god lunch på en Michelinrestaurang, men överflödet av mat tycker jag inte behövs.

Vinerna ja. Jag är mest förtjust i Barbaresco, drottningen i viner gjorda av Nebbiolo. Men förutom sista dagen så var det kungen, Barolo, som dominerade. Också god, men svårare att ta till sig. Vi provade flera Barbera, som jag kommer fortsätta prova hemmavid.

Precis som grappa, som jag bara drack vid två tillfällen. Men vilka tillfällen sen!

Lättsamt och trivsamt att åka i grupp, vinkonsulten Håkan Nilsson från Helsingborg hade arrangerat allt och vi behövde bara passa tiderna och sedan var det upp till mig hur jag tog till mig vinbesöken och luncherna. Sällan behövde vi stressa, utan det fanns tid för frågor och egna inköp. Tyvärr tar jag mig inte riktigt tiden att reflektera, kanske inte ens att njuta av det jag får vara med om. Tänker alltför ofta på vad som komma skall och ibland till och med mest på var toaletten ligger.

Min dagbok är alltför tom och så blir mina tankar och känslor också. Vet att om jag går på till exempel ett museum så blir mitt huvud "fyllt" efter någon halvtimme och sen blir resten en transportsträcka. Förmodligen därför jag helst inte går in på stormarknader där hyllorna går till taket. Jag ser helst helheter, de stora penseldragen och detaljerna lämnar jag därhän. Gillar öppna ytor och luft  - otrivs där det är mycket saker samlade i skräpiga högar och kan nästan inte låta bli att rensa upp och städa när jag ser sånt. En får hålla i sig💪.

Men mera om mitt stora intresse feng shui en annan gång.

Arvet jag fick

Datum kan fastna i minnet av olika skäl. 6 juli 2014 är dagen då mamma dog. Tre veckor efter sitt cancerbesked  - åtminstone det besked hon berättade för oss om - så dog hon lugnt och stilla hemma i sin egen säng på Solheim. Under natten hade Marie och jag turats om att sitta hos henne.




Sov gott älskade mamma. På bilden stolt folkskollärare i maj 1955.










Om inte direkt, så ändå efter ett tag så rullade vardagen vidare. Håkan och jag ärvde släktgården Solheim i Nyland. - Vi säljer, sa jag. - Vi väntar två år, sa Håkan. Moster Inger och Karl-Hugo bodde i lägenheten på nedervåningen, och Erik sa att han gärna ville bo på övervåningen. Det gick ett år, och sedan flyttade Inger och Karl-Hugo tillbaks till Härnösand. Erik flyttade ner och Marie och Håkan skulle ha övre våningen som ett "fritidshus".

Det gick tre månader. Alla helgonhelgen. Jag promenerar hem från jobbet vid lunchtid - då bestämde jag mig. Jag ska ta hand om mitt arv, flytta till Solheim. Innan kvällen kom var hela planen klar. Nu gällde det att berätta det för Göran, på ett sånt sätt att han skulle bli lika entusiastisk. Det blev han inte. Då.

23 mars 2016 flyttade jag in. Till kakelugnar, högt i tak, breda trägolv, eluppvärmt dragigt hus som renoverade senast 1980. Med en liten park, där vi både kan hitta kantareller och blåbär, stora gräsytor, höga träd och mycket rymd.

Här trivs jag - och här trivs Göran.

Höst föder nytt