Arvet jag fick

Datum kan fastna i minnet av olika skäl. 6 juli 2014 är dagen då mamma dog. Tre veckor efter sitt cancerbesked  - åtminstone det besked hon berättade för oss om - så dog hon lugnt och stilla hemma i sin egen säng på Solheim. Under natten hade Marie och jag turats om att sitta hos henne.




Sov gott älskade mamma. På bilden stolt folkskollärare i maj 1955.










Om inte direkt, så ändå efter ett tag så rullade vardagen vidare. Håkan och jag ärvde släktgården Solheim i Nyland. - Vi säljer, sa jag. - Vi väntar två år, sa Håkan. Moster Inger och Karl-Hugo bodde i lägenheten på nedervåningen, och Erik sa att han gärna ville bo på övervåningen. Det gick ett år, och sedan flyttade Inger och Karl-Hugo tillbaks till Härnösand. Erik flyttade ner och Marie och Håkan skulle ha övre våningen som ett "fritidshus".

Det gick tre månader. Alla helgonhelgen. Jag promenerar hem från jobbet vid lunchtid - då bestämde jag mig. Jag ska ta hand om mitt arv, flytta till Solheim. Innan kvällen kom var hela planen klar. Nu gällde det att berätta det för Göran, på ett sånt sätt att han skulle bli lika entusiastisk. Det blev han inte. Då.

23 mars 2016 flyttade jag in. Till kakelugnar, högt i tak, breda trägolv, eluppvärmt dragigt hus som renoverade senast 1980. Med en liten park, där vi både kan hitta kantareller och blåbär, stora gräsytor, höga träd och mycket rymd.

Här trivs jag - och här trivs Göran.