Lite sent att skriva om att nu är det nytt år, men konstaterar att detta är det första jag skriver på bloggen i år.
Mitt nya år har börjat ... annorlunda. Gäller de flesta av oss skulle jag tro. Vi har kvar den större delen av den snö som föll tidigt i år. Men - inte en enda minuts oro över taket. Ibland har jag stannat upp och nästan tänkt börja oroa mig innan minnet faller på plats att vi ju har ett nytt tak. Oron ligger i förfluten tid. Det känns nästan obetalbart!
I väntan på att kvistarna ska tina loss från snön så grillar vi en korv till lunch.
Det annorlunda livet har inneburit en hel del släktforskning. För att inte säga väldigt många timmar och dagar. Ibland känns släktleden näst intill omöjliga att bryta igenom och när någon har tio barn så tar min ork nästan slut. Men när jag väl kommer igång att söka ättlingar så blir forskningen mera levande och intressant.
Ledsen har jag blivit då och då när jag läser husförhören eller församlingsboken. Något dödfött barn, en föräldrar som dör ifrån sina små barn, någon som benämns som "sinneslö" och fick sluta sina dagar på sinnessjukhus.
Imponerad över att jag faktiskt finns till blev jag härförleden!
Min farfars mormor Sara Märta Biberg (född 1854 i Indal) fick åtta barn och endast två överlevde så länge att de fick egna barn. Vilken tur - för mig!
Än så länge har jag mycket att lära kring släktforskningen, särskilt att söka i äldre kyrkböcker. Arkiv Digitals registersökning har verkligen skämt bort mig som släktforskare, men jag har lovat mig själv att även gå bakåt i släktträden. Sen.
DNA? Tja, en liten sporre i släktforskningen är just att hitta någon som jag fått träff på. Typ den där kända personen från Norge som jag kanske är släkt med i åttonde - eller fjärde - led. Eller upptäcka att en släkting till mig är gift med en släkting till Göran. Det blev lite extra eftersom vi båda då fick en match på deras barn. Just nu tror jag att jag säger som en känd slalomåkare "det är inte lätt att förklara för en som inte begriper".
