Insikt

 

Plötsligt. Inte som en blixt från klar himmel. Men ändå utan förvarning. Eller? Jo, jag har förstått, men inte riktigt accepterat eller velat lyssna till alla kroppens signaler. 

Här befinner jag mig i ett lagomt varmt Sicilien. Allt kan göras i bästa välmående. Promenera, sola, bada, sitta i skuggan, är något gott, läsa en bok på balkongen när solen går ner. Men det är just det - min kropp tillhör inte längre mig. Den har nu rätt länge egentligen börjat leva sitt eget liv. Gör ont. Är stel.  Väldigt ovig. Orörligt oavsett underlag.Det är bara i tanken som den fungerar. Vilket innebär att jag behöver tänka om. Planera för annat. Jag kan inte längre göra resor. Utforska nya platser. Åtminstone där kroppen måste följa med. 

Finns någon medicin? Jo, kanske. Träna vighet och styrka. Balans. Bättre kondition. Ingen kommer hjälpa mig. Ansvaret och arbetet är mitt.

När jag njuter av denna utsikt lovar jag hjälpa  mig. Själv..

Reslust

 

Snart. Sitter och väntar på att vi ska gå till bussen. Sen tåget till Arlanda. Hur känns det? Inte som förr så jag tog det mesta med en klackspark och klarade det mesta. 

Nu. Mest oro. Över packning - 11 kg - har jag tagit med för lite av någon sort. Gjorde till och med en packlista. På papper. Över tidigt morgonflyg. Tidigt… över väntan på anslutningsflyg. Över hotellet. Över vädret. Över vad jag ska göra. Över hur less och gnällig jag kommer bli.

Sen. Skulle helst haft med en dator för släktforskning och skriva. Men min är för stor. Försökte fråga Göran… men se han hade aldrig haft med en dator. Får bli ett nytt köp OM det blir någon mer resa. 

Imorgon  finns något sort resultat av mina ”buts”. Så tills dess arreviderla