Oro präglar mitt liv mer än jag vill erkänna. Det är väl just därför jag skriver om det. Eftersom två av mina tre barn är adopterade så tror jag att mitt föräldraskap inte varit särskilt "main-stream". Först oron över en barnlöshet, sen över adoptionsutredningen, därefter väntetiden på sitt barn, resan, första-mötet, passansökan, hemresan, hemmavardagen, språket, kompisar, mobbning, tonåren, betygen. Och så fortsätter det varefter åren går.Så här med många års perspektiv blir horisonten längre ifrån och mycket av oron handlar om brist på, överflöd av eller ointresse för. Sånt jag inte kan påverka.... men
Ekonomi - räcker pengarna, slösas de bort på fel saker, skuldfällan nästa eller en lagom mängd i alla situationer som också kan räcka till en liten guldkant? Partner - kommer och går de som årstidsväxlingarna, är de snälla, trevliga och kloka, tycker de egentligen om mitt barn (och mig), är de rätt för mitt barn, vill de leva det liv mitt barn vill ha och behöver eller kommer de in i vårt (mitt barns och mitt) liv som en perfekt pusselbit i livets väv? Arbete - ett intressant och utvecklande som ger lagom god försörjning och social samvaro eller ett fruktlös sökande?
Och sen den stora - vill mitt barn fortsätta ha kontakt med mig och hur ska jag då vara? Ska jag fortsätta vara förälder, påpeka misstag och berömma framgångar eller uppföra mig som jag gör med kollegor och vänner, ställa upp med tid, pengar och intresse eller vara lika generös som med nära vänner? Och om barnet inte vill ha kontakt - vad gör jag då eller låter bli att göra då?
Nej - jag har inga svar. Bara frågor. Och funderingar. Särskilt kommer de sömnlösa nätter, när tankarna virvlar runt runt. Tack och lov inte ofta, rätt sällan egentligen. Nästan aldrig tack och lov. Så deviset att 80 procent av det jag oroar mig för aldrig kommer att hända tycker mitt kloka jag att jag ska ta till mig. Mitt oroliga jag säger att det är bäst att vara förberedd. En vet ju aldrig vad som komma skall."Den som ständigt är i rörelse glider lätt förbi sig själv" sa Patricia Tudor Sandahl i ett av sina "Tankar för dagen" i P1 och jag tänker att jag vill stanna upp mera - med längtan, förväntan, trygghet kärlek och stolthet för och med mina barn. Som min mamma ofta sa "det ordnar sig". Visst gör det!
